Det känns bara lättare och lättare för varje dag som går och jag börjar verkligen längta efter att gå upp och köra iväg till jobbet på morgonen. Komma hem och orka laga en middag och ta hand om barnen utan att bli arg och irriterad för minsta gnäll, skälla på dom obefogat. Det gör ont när jag tänker på det men är glad att det är bättre idag.
Jag kommer aldrig vara lika flexibel som innan och jag kommer aldrig kunna jobba dom arbetstiderna som jag gjort innan.
Jag kan inte spontant gå bort en kväll om jag ska jobba dagen efter. Även om jag inte ska jobba dagen efter en sen kväll måste jag förbereda mig själv och min familj på att kommande dag behöver vara helt fri utan höga förväntningar på mig och jag kommer förmodligen sova längre än vanligt. Jag behöver mina timmars sömn för att sova ur ruset från medicinen som jag äter för att må bra för utan den blir jag mitt gamla jag och mitt gamla jag håller inte i längden.
Det är med både glädje och frustration som jag ser fram emot mitt nya jag, samtidigt som jag är jävligt förbannad på hur det kunde bli så här. Det är piss fucking åt helvete... Samtidigt som det är bätte än det var innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar <3