Om mig

Det här är jag och det här är min psykiska ohälsa. Jag har haft många fina ögonblick och roliga upplevelser mitt i mellan i perioder när jag mått bätte. 

Jag började må dåligt när jag gick i högstadiet. Jag vet inte vad det var som triggade igång det faktiskt utan det började med att jag blev okoncentrerad på lektionerna, fick panik och ångest när jag satt i klassrummet och jag var tvungen att lyssna för att det skulle gå bra på proven och redovisningarna men jag kunde inte ta till mig det jag hörde jag hörde men det fastna inte. 

Men det eskalerade efter en abort när jag var 16, efter det kände jag sorg och kunde inte hantera känslorna och flydde från känslorna istället för att bearbeta dom. När jag var 17 började jag må dåligt på riktigt, deprimerad och panikångest. Flydde hemifrån när det kom könslor som jag inte kunde sätta ord på eller hantera. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur många gånger jag har försökt ta mitt liv med mina sömntabletter men jag har vissa minnesbilder av när jag fick dricka kol. Men jag mins inte att jag åkte ambulans. 

När jag närma mig 18 så hade jag dagligen självmordstankar och tänkte att jag inte skulle hinna fylla 18. Jag fick en resa i 18 års present till Thailand med min mamma och hennes man. Den gjorde nog att jag kom tillbaka och bröt mina negativa tankar och hämtade mig från deprissionen. 

Jag flyttade ner till Skåne, Landskrona. Tror mest att det drev mig att flytta för att jag tänkte att om jag flyttar så kan jag börja om på nytt och må bra. Det gjorde jag ett tag men ångesten jagade mig men jag kunde hålla mig från den, men en dag tog det stopp och jag gjorde ytterligare ett försök till att ta mitt liv. Jag blev inlagd på intensiven men jag kan tycka att jag borde blivit inlagd på psyket. 

Jag fortsatte hanka mig fram med ett nytt tänk om att jag är så här så jag måste bara rycka upp mig. Höll mig rätt så balanserad ett par år tills när mitt andra barn var 1 år. Då kom depressiva tankar och daglig ångest tillbaka men jag orkade inte må dåligt så jag fortsatte försöka men det resulterade i att jag inte kunde avsluta studierna i tid som jag hade påbörjat. 

Men jag fortsatte läsa till undersköterska och plugga till körkortet. Körkortet gav mig en ny kick till livet och jag mådde bra en tid. Fram tills jag blev gravid och det slutade med ett missat missfall. Jag blev gravid men barnet slutade växa och min kropp fortsatte som om att jag var gravid. 

Men väldigt snabbt blev jag gravid med Valter. Jag trodde inte att jag mådde dåligt psykiskt utan jag trodde att det var mina gravid hormoner, mitt humör svängde konstant och jag trodde att människor tyckte illa om mig och min konsentration gick till att tänka på vad alla andra tänkte om mig och när folk såg på mig så tänkte jag att alla såg ner på mig för att jag har peruk (pga min hudsjukdom, alopecia) och att det lyste ett stort moln ovanför mig vilken misslyckad människa jag är. Men dom här tankarna flydde jag samtidigt ifrån och koncentrerade istället på vad alla andra tyckte. 

Valter kom och jag hamnade i en deprission under mammaledigheten. Fick börja med antidepresiv medicin igen efter många års uppehåll. Kom tillbaka på benen igen men det fortsatte med ångest och att det snurra i huvudet. Massor med energi och projekt började snurra i huvudet och så blev jag gravid med Saga. Det var ett glädje besked. Höll mig hyfsat stabil (jag sa själv att jag mådde bra) men ångesten och snurrande i huvudet fortsatte men jag tänkte att "jag är sån här, jag får lära mig att leva med det, det finns inget att göra"

 När Saga hade kommit eskalerade det ordentligt och jag blev djupt deprimerad, självmordstankar fanns nära dagligen. Inga planer om att ta mitt liv men tankar om att det hade varit en lösning på mitt mående och andras lidande pga mig. Jag skötte Saga precis med det jag skulle matade, bytte blöja, natta henne och tog hand om hemmet. Jag pratade knappt med henne jag bara var där med henne. 

Jag fick träffa en psykiatriker via min psykolog. Jag började utredas för varför och vad som gjorde att jag mådde som jag mådde. Jag fick bearbeta hela min uppväxt och resten av livet fram till dess. Allt för att leta mönster i beteende. Fick en antidepressiv medicin som hjälpte mot depressionerna, varje ökning med medicinen bestod av 2 veckor helvete nere på djupaste botten och sen 2 veckor stabilt och orkade mer än dom tidigare 2 veckorna. Månaderna gick och jag började bli speedad i huvudet. Fick en medicin som dämpade det. Och det funkade ett tag fram tills jag började pendla extremt mellan att vara djupt deprimerad och samtidigt vara speedad i huvudet, ena timmen glad och idéerna flödade och nästa timme hopplöshet och ångest. Så har det fortsatt länge. Medicin justeringar förstärker symtom så det har rent av varit veckor med helvete. 

Jag har haft oturen att läkarna som jag träffat har slutat en och en efter varann så nu står jag i väntan till att nästa vecka träffa min 4e läkare på 15 månader. Varje läkare har gjort medicin justeringar allså haft olika åsikter om vilken medicin som funkar på mig. 

Vi får se vad nästa läkare säger på måndag nästa vecka. Magnus ska följa med mig då jag är väldigt dålig på att komma ihåg och prata för mig... Jag är bättre på att beskriva mig via skrift. 

Jag har säkert missat bitar men det här är en liten beskrivning av min psykiska ohälsa.