Ångest inför jobbet

Ångest och kan inte sova. Jag bara tänker att jag ska till jobb och prata med chefen. Och impulsiv som jag är lägger jag ut en status uppdatering på Facebook om att jag är nervös för att hälsa på på jobb.. Summan av det: Jag har satt upp ett högre krav på mig själv än vad jag är mottaglig för... = jag får åka till jobb när jag vet att alla är ute och kör så jag "bara" träffar chefen. 

Jag blir arg på mig och hela situationen att jag är så här att jag blivit så hämmad. Jag är arg att jag har fått en sjukdom samtidigt som det är skönt att veta varför jag är, gör och känner på olika "konstiga" sätt.. 

Ge mig en käftsmäll och låt mig vara i vardagen igen, jobba, hitta på saker med familjen, träna och träffa vänner på mitt glada och spralliga sätt. 

Jag blir så här konstig och orolig när jag ska iväg på en förändring eller när jag inte vet hur något bemötande kommer att bli. Vad ska jag säga när mina kollegor frågar hur det är? Det är bra men inte riktigt så bra än... Nähe? 

Jag måste jobba med mig själv att ta tag i saker och stå för vem jag är. Jag är ju jag och ingen annan och hur jag mår är dagsfärskt hur jag ligger här och oroar mig just nu kan vända till att jag vaknar upp imorgon och har värsta goet och skulle mycket väl kunna fråga chefen om jag får börja jobba igen. 

Och sen slutar det med att jag kommer hem med ångest för jag är inte redo att ta hand om andra när jag inte helt fullt kan ta hand om mig själv. 

Ibland önskar jag att jag själv hade hemvård på morgonen och att någon kollade så jag hade tagit min medicin och se hur jag mår och sen komma igen på kvällen och göra samma sak. Någon som kan ta mitt det "sjuka" så min familj slapp höra. 

Kan det inte finnas en psykisk hemvård? Jag hade gärna jobbat med det när jag är stabil. För något jag lärt mig under denna sjukskrivning är att den mest drivande rehabiliteringen är kontakten med människor med samma diagnos som vet hur det är att svänga i humöret som en lång bergodalbana som aldrig tar slut, den åker inte upp och ner HELA TIDEN (även om det gjort det det senaste månaderna) förutom nu när jag håller på att vänja mig med medicindosen. 

Det tar tid för kroppen och psyket att vänja sig. Och jag måste ändra hela min livsstil. Regelbundna tider, lägga mig och gå upp samma tider varje dag, äta samma tider. Hålla motionsmål. Det är det ända jag ska göra fram till april då vi ska ta ställning om jag ska börja arbetsträna. Och då ska jag fortsätta hålla på rutinerna för att undvika dessa olika skov. 

Nu somnar jag snart... Skönt att jag bara blev en halvtimme sen med tröttheten annars hade min dag börjat skit.