Midsommar helg och bidrag till psykisk hälsa <3

Jag har haft en lugn och fin midsommar med min familj och mina föräldrar! Hoppas ni också har haft det<3 

Jag har inte känt engagemang till att skriva några inlägg då min vardag mest innehållit nedstämda och destruktiva tankar dom senaste månaderna/halvåret.

För min egen skull då jag inte har någon kalender eller dagbok att notera min hälsa i så kan jag minnas att jag började må dåligt vid denna tid förra året och året innan. Så det är nog något slags mönster som min psykiska hälsa följer. 

Jag har mått dåligt till och från nästan hela mitt liv, men inte fören i höstas 28 år gammal har jag hittat den rätta hjälpen. Fick remiss via min prat-tant till en psykiatriker i Landskrona på Capio city klinik som var kanon. Han lyssna och såg mig. Började med en medicin i november -13 som jag ökade upp en gång i månaden tills vi hitta en dos som passa mig. Från dess såg mina månader ut så här: två veckor helvete med ångest och självmordstankar och ingen glädje för livet mest dåligt samvete för mina barn att jag inte orka ta hand om dom. Sen två veckor med energi och glädje och känslor av hopp att det kan bli bra. 

Efter varje dos ökning började det om från början två veckor helvete och två veckor glädje. 

I februari hade jag fått in rätt dos och jag mådde bättre och bättre för varje dag och kände mer glädje och orkade mer och mer. I hela 6 veckor mådde jag bra. Sen sakta men säkert svängde mitt humör och djupare och djupare tankar och huvudet snurrade av idéer som jag ville göra, projekt som jag börja på som blev halvfärdiga, möbler som skulle köpas, kläder som skulle köpas. Impulsiva idéer som jag gjorde till verklighet direkt utan att ens tänka på konsekvenserna. Inget dumt eller olagligt och antagligen därför som jag aldrig har misstänkt att det är nått sjukligt av mina sånna perioder. Men denna gången skiftade jag hastigt mellan känsla av eufori och djup nedstämdhet, kunde vända på timmar eller dag till dag. 

När Magnus börja reagera mer och mer så fatta jag att jag måste ta tag i det. Så efter 2,5 veckas bearbetning till att ta intiativ att ringa psykiatrikern igen så fick jag en tid ganska snabbt. Han skrev ut stämningsstabiliserande som hjälper mig både mot insomningsbesvären, min impulsivitet, svängningarna i mitt humör och mina paranoida tankar om att människor vill mig illa, oron och ångesten i min kropp mm. Den hjälper mot mycket.  Dock hade den jävulska insättningsbiverkningar då jag sjönk djupare ner på botten med tankar om att inte vilja leva längre, ingen ork och mycket destruktiva tankar. 

Jag har fått en psykisk diagnos och medicin som jag behöver äta resten av mitt liv. För andra låter det hemskt och en del blir rädda men det är sån lättnad för mig att jag en dag kanske kan leva ett. Lugnt och harmoniskt liv utan att ha ont i själen. 

Jag önskar ibland att jag hade fått en tumör och cancer att behandla för då hade det gått att få bort eller så hade jag fått somna in.

Men nu lever jag och jag har dagar som jag bara vill slippa leva men jag har en känsla av hopp om att jag kan bli lycklig bara jag får in rätt dos och rätt medicin. 

Jag älskar mina barn, min man och min familj mest av allt och är tacksam att dom står kvar hos mig för det är nästan lika stort helvete för dom som för mig under mina tunga perioder. 

Jag kan räkna på en hand hur många gånger Magnus sagt att jag borde lägga in mig själv men jag är glad att han sagt så då jag har insett hur sjuk jag faktiskt är .

Men titta på mig, det syns inte ett skit att jag håller på att gå i sönder från insidan.

Tack vare min diagnos har jag fått en ny vän och familjemedlem :) Puppy.