fredag 30 januari 2015

För mycket

Det har varit för mycket idag, det märks för jag är skit förbannad, irriterad och stör mig på allt det var många dagar sen jag kände så här... 

Det börja med att vi försov oss, halvstressig morgon vilket är dålig start på dagen för mig men det påverkade inte mig så mycket. Åkte hem en timme sen kom Magnus hem och var med barnen så jag kunde åka och bara med på "rasten" på jobbet och träffa kollegorna. 
Det blev lyckat och trevligt. Kände mig mer bekväm än jag hade föreställt mig. 

Kommer hem barnen är hungriga och gnälliga men vi måste köra till vårdcentralen och ta bort sagas stygn. Fixar klart det plus väntan på totalt 1 timme.
 Köra 2 mil och hämta tindra och Melvin i skolan, köra hem igen, lämna Valter hos kompis, in och prata lite, kommer ut till bilen, dom två älsta bråkar med varann (som vanligt) kör hem ger saga macka men hon äter en äppelklyfta enbart. 

Körde Melvin till kompis men han kan gå in själv. Köra och lämna saga hos farmor, hem och hämta tindra så hon fick följa med mig och handla (ingen storhandling) men var i affären totalt 1 timme och 50 min!!!! Ja så är det för mig nu för att jag inte ska stressa upp mig. 

Hem hämta Valle. Magnus hämta saga, bada Valle och saga åt pizza och hade jätte mysigt med barnen knappt en timme och när dom skulle sova blev det kaos... Ingen ville sova och det sluta med att dom två minsta sover mellan oss och ingen egentid på kvällen...... Precis som igår. Och egentiden på kvällen är livsviktig för mig nu när jag har haft sjuka barn hemma i 2,5 vecka....., jävla skit låt det bli vardag och låt mig få vila innan jag blir galen igen....

torsdag 29 januari 2015

Tacksam


Fan vad mycket piggare jag känner mig när solen kommer fram. För övrigt har jag fått mycket mer energi och initiativförmågan börjar komma. Jag känner mer ro i kroppen och ser fram emot livet på ett annat sätt än den senaste tiden. 

Jag känner mig mer tacksam över det jag har och lägger inte energi på det jag inte har. Klart jag har mål som jag ska sikta på och se fram emot men nu handlar det mest om att vara här och nu. 

Tänk att jag fyller 30 i år och jag har redan 4 barn, två av varje. Jag bor i villa, har ett fast jobb och har rest massor. Jag har varit i Indien, Mauritius, Thailand, Cypern, Portugal, bilat i Europa genom alla länder ner till Italien, varit på Rodos, Bulgarien, har jag glömt nått? Finland och Danmark :D 

Jag är tacksam och det är min familj som hjälpt mig att nå alla upplevelser som jag gjort och kommer att göra. Och jag själv såklart. 

måndag 26 januari 2015

När jag skriver mindre..

När jag skriver mindre så tror jag att det är för att jag mår bätte just nu. När jag mår dåligt blir jag mer djup i tankarna och mitt vokabulär är bredare än nånsin. 

Men en uppdatering om min status:
Upplever mindre oro, mer ro i själen. Koncentrationen börjar komma tillbaka.med koncentration menar jag, att lyssna på allt en person säger till mig och ta det till mig, bygga med lego längre än 5 minuter med mina barn, läsa och följa ett simpelt jävla recept och följa det som ska göras i tur och ordning. 

Jag har även de senaste dagarna börja komma till insikt med att jag inte kommer kunna leva som jag levt innan. Ska jag "rucka" på mina rutiner så måste det vara väl förberett och jag måste planera in att jag har tid att sova ut och inte ha något inbokat dagen efter. Nu menar jag om jag ska vara vaken längre än till 22 gör då somnar jag. Och jag somnar just den exakta tiden för att det mår jag bra i längden av. Det är bla en av tankarna som jag kommit till insikt med. 

Saga har varit sjuk sen i torsdags och får vara hemma imorgon med för att krya på dig ännu mer. Idag har jag varit på mitt första pass (för i år) på friskis och Svettis!!! High five till mig själv!

Imorgon ska jag ta tag i beställningar av armband och halsband som jag skjutit framför mig någon vecka nu... Förlåt. Men jag har inte haft ro eller koncentration för att ta tagi det.

Nu börjar det bli natt i natti, kram till dig!

torsdag 22 januari 2015

Ångest inför jobbet



Ångest och kan inte sova. Jag bara tänker att jag ska till jobb och prata med chefen. Och impulsiv som jag är lägger jag ut en status uppdatering på Facebook om att jag är nervös för att hälsa på på jobb.. Summan av det: Jag har satt upp ett högre krav på mig själv än vad jag är mottaglig för... = jag får åka till jobb när jag vet att alla är ute och kör så jag "bara" träffar chefen. 

Jag blir arg på mig och hela situationen att jag är så här att jag blivit så hämmad. Jag är arg att jag har fått en sjukdom samtidigt som det är skönt att veta varför jag är, gör och känner på olika "konstiga" sätt.. 

Ge mig en käftsmäll och låt mig vara i vardagen igen, jobba, hitta på saker med familjen, träna och träffa vänner på mitt glada och spralliga sätt. 

Jag blir så här konstig och orolig när jag ska iväg på en förändring eller när jag inte vet hur något bemötande kommer att bli. Vad ska jag säga när mina kollegor frågar hur det är? Det är bra men inte riktigt så bra än... Nähe? 

Jag måste jobba med mig själv att ta tag i saker och stå för vem jag är. Jag är ju jag och ingen annan och hur jag mår är dagsfärskt hur jag ligger här och oroar mig just nu kan vända till att jag vaknar upp imorgon och har värsta goet och skulle mycket väl kunna fråga chefen om jag får börja jobba igen. 

Och sen slutar det med att jag kommer hem med ångest för jag är inte redo att ta hand om andra när jag inte helt fullt kan ta hand om mig själv. 

Ibland önskar jag att jag själv hade hemvård på morgonen och att någon kollade så jag hade tagit min medicin och se hur jag mår och sen komma igen på kvällen och göra samma sak. Någon som kan ta mitt det "sjuka" så min familj slapp höra. 

Kan det inte finnas en psykisk hemvård? Jag hade gärna jobbat med det när jag är stabil. För något jag lärt mig under denna sjukskrivning är att den mest drivande rehabiliteringen är kontakten med människor med samma diagnos som vet hur det är att svänga i humöret som en lång bergodalbana som aldrig tar slut, den åker inte upp och ner HELA TIDEN (även om det gjort det det senaste månaderna) förutom nu när jag håller på att vänja mig med medicindosen. 

Det tar tid för kroppen och psyket att vänja sig. Och jag måste ändra hela min livsstil. Regelbundna tider, lägga mig och gå upp samma tider varje dag, äta samma tider. Hålla motionsmål. Det är det ända jag ska göra fram till april då vi ska ta ställning om jag ska börja arbetsträna. Och då ska jag fortsätta hålla på rutinerna för att undvika dessa olika skov. 

Nu somnar jag snart... Skönt att jag bara blev en halvtimme sen med tröttheten annars hade min dag börjat skit. 

Blä för feber



Saga fick vara hemma idag för sin ögoninflammation och feber. Och jag har varit trött hela dagen nu på eftermiddagen fick jag förklaring, både jag och saga har feber.. Jag som startat upp mitt friskis och Svettis kort idag och betalat medlemsavgiften och tänkte gå på ett core pass. Nya ta imorgon eller nästa vecka. 

Av någon härlig anledning mår jag bättre i själen och huvudet. Lugnare tempo både med tankarna och känslorna. Har haft ångest några gånger under dagen men inget som spunnit iväg. 

Inte deppig

Känner mig inte deppig men jag är sjukt trött, jätte trött. Har ingen lust att göra nånting idag. 

onsdag 21 januari 2015

Mår bra eller?



Hur mår jag när jag mår bra? Jag tror att jag har mått bra sen i fredags. Det har känts och varit annorlunda sen dess.. 

För varje dag sen i fredags har jag börja känna lugn i själen och huvudet spinner inte på som det där hamsterhjulet. Jag kan reflektera över mina handlingar och fundera över dom, var det här verkligen så smart eller det här blev jätte bra. 

Visst låter det konstigt. Du vet när man var liten och gjorde något riktigt bus och adrenalinet bara pumpades ut i hela kroppen och man skratta och grät på samma gång för man visste inte alls hur koncekvenserna skulle bli eller om man skulle bli påkommen. Typ så kan jag må i flera veckor, alltså adrenalinet i kroppen, tusen tankar och idéer. Är det rätt eller fel är det bra eller dåligt. Jag har ingen aning vi kör på ändå. 

Du vet som den morgonen när du försovit dig och har ett as viktigt möte. Du kastar på kläderna borstar knappt tänderna och smäller igen dörren och sätter dig i bilen och kommer på att du glömde låsa. Går tillbaka och låser dörren och innan du hunnit komma tillbaka till bilen igen så kommer du på fan jag har glömt mobilen och plånboken också. Tillbaka hämta mobil och plånbok och köra till jobbet på det viktiga mötet med andan i halsen. 

När du väl kommit fram till jobbet och knackar på dörren till den personen som du ska ha möte med och den personen inte har kommit än så du får sitta och vänta. Du hinner tänka på att du har andan i halsen och att du körde för fort och när du väl kommit fram och stressat som en riktig dåre så var det fan inte hela världen att du kom sent. 

Efter det här viktiga mötet och din arbetsdag åker du ut till ett köpcentrum 2 mil bort du går in och tar kläderna som du valt ut att ha på en middag samma kväll, du går fram till kassan där du upptäcker att din visakort ligger löst i jackan som är hemma. Inga pengar i plånboken och ingen du känner finns i närheten och kan lägga ut. Du ska vara på middag om 2 timmar och köpcentrumet stänger om 1,5 timme. 

Kör som en dåre hem hämtar plånboken kör tillbaka betalar kläderna och kör hem hinner inte duscha nu heller utan det blir en raggardusch med parfym och deo och sminkar över sminket från igår. Andan i halsen igen. 

Det var en beskrivning av hur jag har känt mig dom senaste månaderna. Vet inte om det är en begriplig "historia". 
Om inte så har min vardag kortfattat inneburit ständig kaos. 
Nu är jag glad för att jag mår bättre och nu vågar jag faktiskt tro att det kan bli bra igen. 

måndag 19 januari 2015

Glad god morgon



Jag har vaknat upp utvilad. Så skönt och gick upp av väckarklockan utan att znooza 2 timmar... 

Jag är medlem i en grupp på Facebook med andra som har bipolär sjukdom. Och har många gånger fått stöd och goda råd och även pushat andra som bett om råd. 

Det är en stor hjälp att ha tillgång till andra med samma besvär, även om vi alla har olika besvär som påverkar oss på olika sätt så vet vi vad man går igenom. 
Via den sidan fick jag ett tips att ta min stämningsstabiliserande medicin 2 timmar innan jag går och lägger mig än precis innan som min läkare ordinerat och se jag är uppe i tid och somnade vid 22 som jag ville istället för 00. Och jag är inte alls lika tung och seg i kroppen när jag ska gå upp när jsg fått mina 8 timmars sömn:) 

Idag är det daga för första läkarbesöket med den 4e läkaren. Jag känner mig väl förberedd och ska stå på mig bättre än jag gjort tidigare! 

Ha en bra dag! 

Glad god morgon



Jag har vaknat upp utvilad. Så skönt och gick upp av väckarklockan utan att znooza 2 timmar... 

Jag är medlem i en grupp på Facebook med andra som har bipolär sjukdom. Och har många gånger fått stöd och goda råd och även pushat andra som bett om råd. 

Det är en stor hjälp att ha tillgång till andra med samma besvär, även om vi alla har olika besvär som påverkar oss på olika sätt så vet vi vad man går igenom. 
Via den sidan fick jag ett tips att ta min stämningsstabiliserande medicin 2 timmar innan jag går och lägger mig än precis innan som min läkare ordinerat och se jag är uppe i tid och somnade vid 22 som jag ville istället för 00. Och jag är inte alls lika tung och seg i kroppen när jag ska gå upp när jsg fått mina 8 timmars sömn:) 

Idag är det daga för första läkarbesöket med den 4e läkaren. Jag känner mig väl förberedd och ska stå på mig bättre än jag gjort tidigare! 

Ha en bra dag! 

lördag 17 januari 2015

Hur vågar jag tro på att jag mår bra?

Hur vet jag att jag mår bra och hur vågar jag tro på att jag ska få må bra ett tag till fram över? 

Vi var på middag hos vänner igår och det var super trevligt och jag kunde slappna av trots att alla barnen var med tillslut (dom två älsta kom senare). Det var länge sen som jag/vi var iväg med alla barnen och kände att jag kunde slappna av så. 
Det känns så skönt och känns så mysigt att vara glad och att vara nära mina barn och sambo. 

Jag har alltid älskat dom och älskat att vara nära dom, men under den här sjukt långa perioden av psykiskt lidande så har jag inte kunnat ta mig till och uppskatta min familj. Ingenting har varit lika glädjande, roligt eller intressant som jag i vanliga fall brukar tycka är glädjande eller roligt. 

Och min koncentration har varit jätte dålig mitt minne som en guldfisk och jag har känt mig så förvirrad, orolig och splittrad. Minnet är fortfarande väldigt dåligt. Och en liten oro ligger och krafsar fortfarande men jag har fått tillbaka en tro på framtiden innan har jag bara levt på hoppet om att framtiden ska kännas bättre, att jag ska må bättre. 

Eftersom jag svängt så mycket under den här långa perioden så har jag väldigt svårt att våga tro på att jag är "glad" igen. Är jag på väg att bli "frisk"? Och hur länge ska jag få må bra. Eftersom den här sjukperioden har varit väldigt rannsakande och bestått av att bearbeta mycket från min uppväxt så kan jag inte bara släppa hur jag har mått utan jag måste börja lära mig att tänka att det inte är något fel att må dåligt ibland och jag ska inte sopa det under mattan om kan mår dåligt, för då kommer det ifatt mig som en käftsmäll ändå tillslut. Som nu, jag kan bara se tillbaka vilket helvete jag har haft. Min sambo och mina barn har fått dras med ofrivilligt. 

Jag måste hitta ett hållbart sätt att lära mig att leva på. Ett sätt som inte triggar igång mig. 

Det första nu är att återhämta mig både psykisk och fysiskt. Genom att säga nej om jag känner att det blir mer än ja virkar och att börja ta hand om mig själv bätte igen eller på nytt?! 

Använda mig av min kalender dagligen. Både för att notera vad jag ska göra/har bestämt och kort om hur jag mått under dagen, om något påverkat mig negativt eller positivt.

Hitta rätt dosering med medicinerna och fortsätta med mina samtal med psykologen. 

Planera en hållbar återgång till arbetet, tex börja jobba 25 eller 50% Jag behöver regelbundna tider för att jag ska må bra både kortsiktigt och långsiktigt. 

Och när jag väl kommit tillbaka till arbetet måste jag hitta en vardag som fungerar för hela familjen och som jag reder ut utan att det påverkar mig negativt. 

Det är säkert väldigt svårt att förstå men stress påverkar mig sjukligt mycket. Jag måste lära mig att leva med viss stress men det som går att undvika måste jag undvika för att jag ska må bra. Endel kan tänka vad har hon som är så stressigt. Mitt ända svar på det är vi är olika känsliga för olika påfrestningar. Har vi en trygg grund så tål vi bätte yttre stress. 
Min grund har varit som dynga men börjar bli tryggare och ska bli tryggare innan jag kan/vågar utsätta mig för vardaglig stress igen. 

En gladare kram än på länge 

fredag 16 januari 2015

Mixat mående

Jag har börjat inse att jag svänger rätt mycket nu. Jag längtar till måndag efter jag varit hos läkaren och förhoppningsvis fått en kraftig medicin justering för det funkar inte jag kan inte fortsätta lala på så här och svänga. Barnen blir ju osäkra på sig själva och Magnus vet inte vart han har mig... 

Just nu är jag mitt i mellan jag vet inte om jag ramlar snart eller flyger upp till skyarna med energi. Jag har för många idéer och tankar som snurrar på i mitt huvud just nu. Jag vill göra allt på samma gång samtidigt som jag vet hur trött jag kommer att bli efter och vilka konsekvenser vissa idéer kommer att ge. 

Det är just nu som en storm jag måste ligga ner och vänta ut den. 

Idag ska jag inte göra mer än att göra en efterrätt (komma på vilken efterrätt jag ska göra) hämta barnen i skolan och hämta barnen på dagis. Och ikväll ska vi till vänner och käka middag och det kommer att bli trevligt. Imorgon måste jag vila. 

Det tänker jag varje dag, imorgon ska jag vila för jag behöver det men jag snurrar alltid till det och flyr iväg med någon idée att jag ska göra nått och så ligger jag helt slut på kvällen och ger samma löfte till dagen efter. Imorgon måste jag vila. 

Jag måste vila och inte göra någonting men tankarna säger nått annat. 

torsdag 15 januari 2015

Riktigt snurrigt idag.....



Vad händer med mig nu? Är detta en varning. 

Sätter mig i bilen strax efter 13 och kör 2 mil som barnen har till skolan. Väl framme ser jag barnen gå iväg med hela klassen och kommer på att dom skulle åka skridskor och slutar inte fören 16... Vad gör jag? Jag ringer en vän och frågar om hon bjuder på kaffe, ja visst jag kör och upptäcker efter en stund att jag kört på helt fel motorväg.....  Hämtade dom två minsta 20 minuter försent... Sen ska vi köra 2 mil igen för att hämta dom stora i skolan och sen köra hem dom 2 milen igen............ 


Jag tror att jag känner stress inför helgen att alla barnen är hemma. Vi ska iväg på middag imorgon. På måndag ska jag träffa den nya psykiatrikern och direkt efter till psykologen. Två sånna besök på en och samma dag det är för mycket för mig.. Phu det bara snurrar i skallen. Helt tvärt emot vad jag skrev i mitt inlägg i morse... 

Jag har fått en oroande besked idag som vi fortfarande inte vet läget av så alltihopa är helt enkelt för mycket för mig. Jag är på väg att bli frisk men jag är inte tillräkligt frisk för att hantera vardagen. 

Harmoni eller utmattad

 
Ljuslyktor kan jag inte ha för många av.

Känner mig inte så orolig i kroppen idag men är helt slut, inte helt slut som att jag mår dåligt utan helt slut som att jag jobbat flera dagar i rad och äntligen är ledig och kan slappna av.

Tänker jag efter är det inte så konstigt att jag känner så, min kropp och hjärna har jobbat på högvarv under en längre tid och jag tror att det är min medicinhöjning som hjälpt mig att varva ner och att jag kan känna lite fred och ro med mig själv.

Det gick bra att få iväg alla imorse och nu sitter jag och laddar för att gå ut med hunden. 

Hur mår du idag? 

onsdag 14 januari 2015

Eftermiddag


Hämtar barnen på dagis vid 15 nu när jag är sjukskriven. Jag har haft en "sjuk" blogg ett tag nu men nu känns det mer och mer som jag ska hitta rätt spår till rätt riktning. Sakta men säkert. 

Något som tyder på att jag är på väg i rätt riktning är att jag sitter med barnen på deras rum medan dom leker.. Det var flera månader sen som jag hade ro i kropp o själ att göra det längre än bara titta snabbt Vad Valter har att visa.

Nu njuter jag för en stund.

Om mig

Det här är jag och det här är min psykiska ohälsa. Jag har haft många fina ögonblick och roliga upplevelser mitt i mellan i perioder när jag mått bätte. 


Jag började må dåligt när jag gick i högstadiet. Jag vet inte vad det var som triggade igång det faktiskt utan det började med att jag blev okoncentrerad på lektionerna, fick panik och ångest när jag satt i klassrummet och jag var tvungen att lyssna för att det skulle gå bra på proven och redovisningarna men jag kunde inte ta till mig det jag hörde jag hörde men det fastna inte. 

Men det eskalerade efter en abort när jag var 16, efter det kände jag sorg och kunde inte hantera känslorna och flydde från känslorna istället för att bearbeta dom. När jag var 17 började jag må dåligt på riktigt, deprimerad och panikångest. Flydde hemifrån när det kom könslor som jag inte kunde sätta ord på eller hantera. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur många gånger jag har försökt ta mitt liv med mina sömntabletter men jag har vissa minnesbilder av när jag fick dricka kol. Men jag mins inte att jag åkte ambulans. 

När jag närma mig 18 så hade jag dagligen självmordstankar och tänkte att jag inte skulle hinna fylla 18. Jag fick en resa i 18 års present till Thailand med min mamma och hennes man. Den gjorde nog att jag kom tillbaka och bröt mina negativa tankar och hämtade mig från deprissionen. 

Jag flyttade ner till Skåne, Landskrona. Tror mest att det drev mig att flytta för att jag tänkte att om jag flyttar så kan jag börja om på nytt och må bra. Det gjorde jag ett tag men ångesten jagade mig men jag kunde hålla mig från den, men en dag tog det stopp och jag gjorde ytterligare ett försök till att ta mitt liv. Jag blev inlagd på intensiven men jag kan tycka att jag borde blivit inlagd på psyket. 

Jag fortsatte hanka mig fram med ett nytt tänk om att jag är så här så jag måste bara rycka upp mig. Höll mig rätt så balanserad ett par år tills när mitt andra barn var 1 år. Då kom depressiva tankar och daglig ångest tillbaka men jag orkade inte må dåligt så jag fortsatte försöka men det resulterade i att jag inte kunde avsluta studierna i tid som jag hade påbörjat. 

Men jag fortsatte läsa till undersköterska och plugga till körkortet. Körkortet gav mig en ny kick till livet och jag mådde bra en tid. Fram tills jag blev gravid och det slutade med ett missat missfall. Jag blev gravid men barnet slutade växa och min kropp fortsatte som om att jag var gravid. 

Men väldigt snabbt blev jag gravid med Valter. Jag trodde inte att jag mådde dåligt psykiskt utan jag trodde att det var mina gravid hormoner, mitt humör svängde konstant och jag trodde att människor tyckte illa om mig och min konsentration gick till att tänka på vad alla andra tänkte om mig och när folk såg på mig så tänkte jag att alla såg ner på mig för att jag har peruk (pga min hudsjukdom, alopecia) och att det lyste ett stort moln ovanför mig vilken misslyckad människa jag är. Men dom här tankarna flydde jag samtidigt ifrån och koncentrerade istället på vad alla andra tyckte. 
Valter kom och jag hamnade i en deprission under mammaledigheten. Fick börja med antidepresiv medicin igen efter många års uppehåll. Kom tillbaka på benen igen men det fortsatte med ångest och att det snurra i huvudet. Massor med energi och projekt började snurra i huvudet och så blev jag gravid med Saga. Det var ett glädje besked. Höll mig hyfsat stabil (jag sa själv att jag mådde bra) men ångesten och snurrande i huvudet fortsatte men jag tänkte att "jag är sån här, jag får lära mig att leva med det, det finns inget att göra"

 När Saga hade kommit eskalerade det ordentligt och jag blev djupt deprimerad, självmordstankar fanns nära dagligen. Inga planer om att ta mitt liv men tankar om att det hade varit en lösning på mitt mående och andras lidande pga mig. Jag skötte Saga precis med det jag skulle matade, bytte blöja, natta henne och tog hand om hemmet. Jag pratade knappt med henne jag bara var där med henne. 

Jag fick träffa en psykiatriker via min psykolog. Jag började utredas för varför och vad som gjorde att jag mådde som jag mådde. Jag fick bearbeta hela min uppväxt och resten av livet fram till dess. Allt för att leta mönster i beteende. Fick en antidepressiv medicin som hjälpte mot depressionerna, varje ökning med medicinen bestod av 2 veckor helvete nere på djupaste botten och sen 2 veckor stabilt och orkade mer än dom tidigare 2 veckorna. Månaderna gick och jag började bli speedad i huvudet. Fick en medicin som dämpade det. Och det funkade ett tag fram tills jag började pendla extremt mellan att vara djupt deprimerad och samtidigt vara speedad i huvudet, ena timmen glad och idéerna flödade och nästa timme hopplöshet och ångest. Så har det fortsatt länge. Medicin justeringar förstärker symtom så det har rent av varit veckor med helvete. 

Jag har haft oturen att läkarna som jag träffat har slutat en och en efter varann så nu står jag i väntan till att nästa vecka träffa min 4e läkare på 15 månader. Varje läkare har gjort medicin justeringar allså haft olika åsikter om vilken medicin som funkar på mig. 
Vi får se vad nästa läkare säger på måndag nästa vecka. Magnus ska följa med mig då jag är väldigt dålig på att komma ihåg och prata för mig... Jag är bättre på att beskriva mig via skrift. 

Jag har säkert missat bitar men det här är en liten beskrivning av min psykiska ohälsa. 


Morgon kaffe


God morgon
Det känns som att det kommer att bli en bra dag för mig idag. Med det menar jag, lugn och ro i själen och huvudet. 
Ha en bra dag! 

tisdag 13 januari 2015

Blogga igen?


Jag har haft en annan blogg under tiden som jag inte bloggat här. Jag har ju mått så dåligt så dåligt... Jag befinner mig just nu i något slags mellan lägge, allså mellan att ha överskottsenergi alá allanballan och mörkaste dalen dör allt känns skit och hopplöst. Jag hoppas att jag ska få vara kvar här i mitten och att jag ska fungera i vardagen. 

Jag har läst i fatt i några favorit bloggar ikväll :) 

Kram