söndag 29 juni 2014

Äventyrsdag!!


Igår besökte vi Pannkaksladan som ligger i Höganäs. Det har varit öppet ett bra tag men vi har inte kommit dit.. Det var perfekt ställe för barnen med både lekplats, olika djur, mat och elbilar att köra. Vi var där med våra vänner som vi även grillade hos på kvällen<3 
Älskar sånna dagar där barnen har det riktigt bra samtidigt som vi vuxna har trevligt och kan känns oss avslappnade!

Hoppas ni haft en bra helg !

onsdag 25 juni 2014

Det går bra nu...

(Farhults hamn på min cykeltur igår)

Det är riktigt skönt att känna lugn i kroppen fast jag inte har nånting att göra och jag gör inget. Undra hur länge jag måste vara ensam och inget planerat innan jag blir uttråkad. Jag saknar den känslan, att vara uttråkad och inte ha nånting att göra. Men först måste jag utnyttja mina sista dagar som sjukskriven och varva ner mig, lära mig att vara här och nu. Jag skulle vilja gå någon kurs i mindfulness men vet inte om det finns i närheten eller kan det ge lika mycket på distans? 

(Hängbron på morgon promenad)

Jag saknar att jobba, gå upp tidigt och känna att jag gör nytta. Jag gör nytta nu också för jag tar hand om mig själv. 
Jag hoppas det ger mig en riktig nytändning att ha semester från och med nästa vecka och att jag kommer tillbaka till jobbet alert med lugn och ro i själen.

Vad ska du göra på din semester?

tisdag 24 juni 2014

Honungsvatten


Honungsvatten ack så sött men så gott. 
Har många kvällar blivit sugen på det men honungen har varit slut här hemma. 
Hur dricker du honungsvatten? Varmt vatten och en sked honung eller som jag med en skvätt mjölk? 

Igår blev min dag som jag önskade, lugn och avkopplande med lite pulande hemma. När jag hade hämtat barnen gick vi förbi deras farmor och blev bjudna på glass och så spelade Valter och farmor några spel. Sen bar det hem av för att laga middag och bada barnen. När väl barnen lagt sig och kvällen börja smyga sig på så börja jag känna oro i kroppen och tankarna började spinna iväg... Men lagom vid nio skickade Linda sms om att vi skulle ut och gå med hundarna. Nästan två timmar var vi borta!! Så mysigt, okej vi gick inte i två timmar för vi satt nere vid havet medans solen gick ner. Det är balsam för själen det!




Idag ska också bli en lugn dag, dock med några samtal att bocka av.
Ha en fin dag idag! 

måndag 23 juni 2014

God positiv måndag!


Igår var en tung dag för mig och på kvällen tänkte jag mycket på vad jag kan göra själv för att jag ska må bra innan jag får träffa den nya prat-tanten. 

Jag vet ju att jag får världens adrenalinkick av att gå på träningspass men mitt psyke är inte moget än för att orka ta mig iväg. Efter mycket tankar på att jag äter ju redan maxdosen på min SNRI (antidepresiva medicin) och jag vet ju hur mycket det gör för mig med samtalsterapi och tänkte då: vad är det hon hjälper mig med?!
Jo att bekräfta mina känslor, att det jag tänker och tror är sant och varken rätt eller fel. Och jag har fått det bevisat att negativt tänk ger negativ energi och positivt tänk ger positivt energi!! Men för mig är det lättare sagt än tänkt. Men den här morgonen började med att jag vakna av mig själv klockan 05.00 och jag började med att tänka att det är positivt att jag vaknade så tidigt av mig själv och att det måste betyda att jag är utvilad. 

Jag gick min morgonpromenad med Puppy och jag lät han välja väg (brukar annars gå samma väg varje morgon) Men han valde en helt annan väg åt ett helt annat håll. Och av det tänkte jag att det betyder att från och med idag börjar min förändring mot det positiva. Jag ska börja leva och må bra igen! Det tar tid, men min tid kommer <3 

Ni alla har säkert hört någon säga: -Hon är inte deprimerad, hon vill bara ha uppmärksamhet. 
Uppmärksamhet är precis det jag behöver och kanske till och med det viktigaste för att jag ska överleva. 

Jag har förstått att depression leder till sämre mående för närstående. Och att det är jätte svårt att stå brevid och se på att någon man älskar mår dåligt. Det låter så ynkligt men det bästa stödet till någon deprimerad är att inte ta avstånd utan tvört om. Visa att man finns där, man behöver inte älta om det dåliga måendet. 

Några gester som gett mig vilja och hopp till att må bra är:

När min nyfunna vän Linda kom för att fika och barnen skulle leka så hade hon med sig en stor jätte fin bukett blommor. Det uppmuntrade och fick mig att känna mig betydelsefull.

När min vän Sara bjöd mig hem mig på frukost och att det sen visade sig att hennes svärmor (min kollega) berättat för henne om hur jag mår så ville hon bjuda mig på frukost. Hon tog tid av sin fritid för att göra mig glad<3

När min älskade faster eller min sambos styvmamma skriver ett PM på Facebook för att höra hur det är med mig idag och påminner mig om att jag är en bra mamma<3

Min faster brukar ofta säga till mig att jag är hennes förebild. Och jag har funderat och funderat varför hon säger så och varför skulle jag kunna vara hennes förebild? 
Ja varför inte <3

Ha en fin dag och komihåg att ett hej med ett leende på läpparna kan förändra en människas dag!

Kram Veronica

lördag 21 juni 2014

Midsommar helg och bidrag till psykisk hälsa <3

Jag har haft en lugn och fin midsommar med min familj och mina föräldrar! Hoppas ni också har haft det<3 


Jag har inte känt engagemang till att skriva några inlägg då min vardag mest innehållit nedstämda och destruktiva tankar dom senaste månaderna/halvåret.

För min egen skull då jag inte har någon kalender eller dagbok att notera min hälsa i så kan jag minnas att jag började må dåligt vid denna tid förra året och året innan. Så det är nog något slags mönster som min psykiska hälsa följer. 

Jag har mått dåligt till och från nästan hela mitt liv, men inte fören i höstas 28 år gammal har jag hittat den rätta hjälpen. Fick remiss via min prat-tant till en psykiatriker i Landskrona på Capio city klinik som var kanon. Han lyssna och såg mig. Började med en medicin i november -13 som jag ökade upp en gång i månaden tills vi hitta en dos som passa mig. Från dess såg mina månader ut så här: två veckor helvete med ångest och självmordstankar och ingen glädje för livet mest dåligt samvete för mina barn att jag inte orka ta hand om dom. Sen två veckor med energi och glädje och känslor av hopp att det kan bli bra. 
Efter varje dos ökning började det om från början två veckor helvete och två veckor glädje. 

I februari hade jag fått in rätt dos och jag mådde bättre och bättre för varje dag och kände mer glädje och orkade mer och mer. I hela 6 veckor mådde jag bra. Sen sakta men säkert svängde mitt humör och djupare och djupare tankar och huvudet snurrade av idéer som jag ville göra, projekt som jag börja på som blev halvfärdiga, möbler som skulle köpas, kläder som skulle köpas. Impulsiva idéer som jag gjorde till verklighet direkt utan att ens tänka på konsekvenserna. Inget dumt eller olagligt och antagligen därför som jag aldrig har misstänkt att det är nått sjukligt av mina sånna perioder. Men denna gången skiftade jag hastigt mellan känsla av eufori och djup nedstämdhet, kunde vända på timmar eller dag till dag. 
När Magnus börja reagera mer och mer så fatta jag att jag måste ta tag i det. Så efter 2,5 veckas bearbetning till att ta intiativ att ringa psykiatrikern igen så fick jag en tid ganska snabbt. Han skrev ut stämningsstabiliserande som hjälper mig både mot insomningsbesvären, min impulsivitet, svängningarna i mitt humör och mina paranoida tankar om att människor vill mig illa, oron och ångesten i min kropp mm. Den hjälper mot mycket.  Dock hade den jävulska insättningsbiverkningar då jag sjönk djupare ner på botten med tankar om att inte vilja leva längre, ingen ork och mycket destruktiva tankar. 

Jag har fått en psykisk diagnos och medicin som jag behöver äta resten av mitt liv. För andra låter det hemskt och en del blir rädda men det är sån lättnad för mig att jag en dag kanske kan leva ett. Lugnt och harmoniskt liv utan att ha ont i själen. 

Jag önskar ibland att jag hade fått en tumör och cancer att behandla för då hade det gått att få bort eller så hade jag fått somna in.

Men nu lever jag och jag har dagar som jag bara vill slippa leva men jag har en känsla av hopp om att jag kan bli lycklig bara jag får in rätt dos och rätt medicin. 

Jag älskar mina barn, min man och min familj mest av allt och är tacksam att dom står kvar hos mig för det är nästan lika stort helvete för dom som för mig under mina tunga perioder. 

Jag kan räkna på en hand hur många gånger Magnus sagt att jag borde lägga in mig själv men jag är glad att han sagt så då jag har insett hur sjuk jag faktiskt är .
Men titta på mig, det syns inte ett skit att jag håller på att gå i sönder från insidan.


Tack vare min diagnos har jag fått en ny vän och familjemedlem :) Puppy.